Guldskidor

Senaste veckorna har varit årets höjdpunkt för skidälskare som fått njuta av både VM och Vasaloppet. Vilka lopp vi har fått se! Kläbos 6 VM guld, Alvars Vasaloppseger, Jonnas kross i sprinten och avgörande i stafetterna, Ebba och Johaugs sekundstrider och slutligen Fridas iskyla under femmilen.

Gemensamt för alla fina prestationer är att ingen hade vunnit utan guldskidor. I dagens täta skidåkning vinner ingen utan konkurrenskraftigt material. Detta betyder inte att man måste ha bäst skidor för dagen men man måste ha skidor som är konkurrenskraftiga utifrån sin egen kapacitet. En starkare åkare kan ofta klara sig med något sämre skidor medan andra verkligen måste ha top-notch för att få stå överst på pallen. Prestationen är verkligen sammanvägningen av åkarens och vallateamets prestation. Så inte undra på att vallateamen lägger ned ett enormt arbete på skidor, struktur och valla.

Att ha bra skidor handlar naturligtvis om hantverk i vallaboden men lika mycket om att kunna välja ut vilket material som går bäst för dagen. Detta är en fråga om att mäta skillnader och det är små skillnader det rör sig om. Att kunna mäta skillnad och att göra det viktiga mätbart är något vi brinner för på Skisens, så vi känner naturligtvis passion i också denna fråga.

Hur mäter man egentligen glid och vilken precision måste vi ha i mätningen? -Det är ju verkligen inga stora marginaler som avgör, till exempel 1.3 sekunder mellan Ebba och Johaug i 10 km loppet. Räknar man i ren glidfriktion motsvarar detta en skillnad på ca 0.2% (hur vi har räknat kan ni läsa här). Sedan kommer även fästet in vilket gör allting ännu mer komplicerat men låt oss för enkelhets skull bara beakta glidet och då är en skillnad på 0.2% väldigt lite, förmodligen under det något vallateam kan säkerställa.

För att få en känsla för hur små marginaler det är så kan vi titta in i hur ett glidtest går till. Skisens hade i höstas förmånen att vara med då Svenska skidförbundet genomförde tester för att uppdatera riktlinjer för rullskidhjul. Hur dessa tester gick till kan ni läsa i en rapport på Svenska skidförbundets hemsida. Rullmotståndet mättes på tre olika sätt: med ett dedikerat mätinstrument, med Skisens stavar och genom konventionella partester vilket är den mest vanliga metoden för att välja skidor på snö.

Vid partesterna i Falun åkte samma två testpersoner två gånger och glid jämfördes över glidsträcka på 100 meter med ingångsfart ca 35 km/h. Vi fick då fram att en skillnad i glidsträcka av 100 cm motsvarade en skillnad i glidfriktion på ca 10%. Detta betyder att vi för att välja ut ett par skidor som är 0.2% bättre än ett annat par måste mäta glidskillnader på centimeternivå. Detta känns spontant hopplöst för den som har gjort lite glidtester. För att beskriva hur svårt det är kan vi nämna att standardavvikelsen för skillnaden mellan två upprepade rulltest med identiska skidor i försöket ovan var 37 cm över 15 upprepade försök med vana teståkare som tävlar på hög nationell nivå.

Enligt ovan resonemang skulle 37 cm motsvara en skillnad på ca 3.7%. Om vi beaktar vad detta skulle göra över 10 km i förhållandena som rådde vid 10 km på VM i Trondheim får vi att det skulle kunna göra 30 sekunder. Genom att upprepa glidtestet flera gånger kan man få ner denna osäkerhet men det är väldigt svårt att nå under 10-20 cm precision vilket gör att en osäkerhet på ca 10 sekunder över 10 km troligen kommer kvarstå, vilket för övrigt är mer än skillnden mellan 1an och 2an i både herr och damklass vid tävlingarna i Trondheim.

Att det är svårt att välja skidor med denna precision vet alla som utfört glidtester. Ofta upplever man olika resultat vid upprepade tester.  En av de främsta orsakerna till dessa variationer är svårigheten att säkerställa lika ingångshastighet. Figur 1 illustrerar hur glidsträckan i ett glidtest med skidor som skiljer 5% i glidfriktion påverkas av variation i ingångshastighet. Med lika ingångshastighet är skillnaden i gldsträcka efter 100 meter ca 0.5 m. Det är dock också uppenbart att skillnaden i ingångshastighet påverkar glidsträckan mer än friktionen. Om skillnaden är 1 km/h till de trögare skidornas fördel kommer detta påverka mer än skillanden i glidfriktion. För att välja rätt skidor måste man titta noga på hur glidet för de två skidorna förändras över glidtestet. Detta är erfarna teståkare väldigt duktiga på och därför lyckas också de flesta teamen ofta ganska bra så att vi som åskådare får uppleva till synes rättvisa tävlingar.

Figur 1. Skillnad i glidsträcka mellan två lika tunga åkare där den ena åkaren har skidor med 5% högre glidfriktion. Den heldragna linjen representerar ett idealt testfall där båda åkarna har samma ingångshastighet och de streckade linjerna representerar stokastisk spridning i ingångshastighet i spannet ±1km/h.

För att ännu bättre förstå hur mycket jobb vallateamen måste lägga ned kan vi avslutningsvis betona att alla tester som utgörs av vallateamen är av typen relativa mätningar, dvs jämförelse av prestanda. Detta är ett oerhört tidsödande arbetssätt där man aldrig kan veta hur nära ett målvärde man ligger. Ett drömscenario vore att istället kunna jobba med absoluta mätetal, i detta fall glidfriktion.

Med all respekt för hur svårt ett riktigt hantverk är skulle man genom att mäta glidfriktion på sikt kunna bygga upp en kunskapsbank kring vilken glidfriktion som är uppnåbar i olika fören. Det skulle också finnas möjlighet att få insikt i hur bra skidor respektive team har. Kanske man också skulle kunna jobba med öppenhet inom sporten och ett testsystem liknande fluortesterna där tävlingsksidornas friktion dokumenteras. Detta skulle på sikt med stor sannolikhet leda till en rättvisare idrott där även små förbund får möjlighet att tävla på lika villkor som de stora.