För alla är inte målet med skidåkningen att åka fort, men vi är nog ändå många som delar övertygelsen att njutningen förstärks med farten som vi susar fram genom spåret med.  För några veckor sedan var Skisens tillsammans med Guided Heroes vid idrottshögskolan i Göteborg och gjorde tester på rullband. Det fick oss att fundera lite extra över vad som skiljer en snabbare skidåkare från en långsammare och hur vi kan förklara detta utifrån Skisens mätdata.

Figur 1. Åkning på rullbandet vid Centrum för hälsa och prestationsutveckling, Göteborgs Universitet

För den som vill utvecklas inom skidåkning är förståelse av utgångsläget minst lika viktigt som definition av målbilden. Det kan liknas med att Orientera. För att kunna söka vägen mot mål måste man veta var man befinner sig på kartan. Kartan och kompassen är orienterarens verktyg, men vilka verktyg har skidåkaren för att bestämma sitt utgångsläge och sin målbild? Det är här Skisens handtag kommer in i bilden. Konceptuellt handlar skidåkning om någonting mycket enkelt – att skapa kraft i färdriktningen. Det är kraften som tar oss framåt och det är just kraft Skisens handtag mäter.

Utifrån den uppmätta kraften kan vi mycket exakt beskriva hur en snabbare skidåkare skiljer sig från en långsammare. Skillnaden ligger i förmågan att generera kraft i färdriktningen och att anpassa denna till variationer i terräng, skidföre och hastighet samt att kunna upprätthålla detta över tid. Informationen förmedlas till åkaren genom unika diagram och nyckeltal som är oumbärliga verktyg för skidåkare som vill följa utvecklingen av sin tekniska och fysiska kapacitet. Skisens är till för dig som vill utvecklas som skidåkare.

Den detaljstyrda åkaren kan efter avslutad träning gå in och studera varje enskilt stavtag. Som vi beskriver på sidan skidmekanik är det kraften i staven och stavens vinkel mot underlaget som avgör hur stor kraft som skapas i färdriktningen, detta illustreras genom den så kallade kraft-vinkel kurvan. Skisens ger dig möjlighet att se kraft-kurvan för varje stavtag eller som ett medelvärde i utvalda partier från din träning, tex en uppförsbacke eller under en intervall. Man kan se individuella variationer samt hur kurvan förändras beroende på lutning och hastighet. Figur 2 visar min kraftkurva vid tre olika hastigheter (14 km/h, 20 km/h och 26 km/h) med samma lutning.

Figur 2. Kraftkurvor för höger och vänster stav vid tre olika hastigheter på rullband. Kurvorna är medelvärdesbildade över 10 sekunder, streckade linjer representerar ±1 standardavvikelse.

Det är påtagligt hur markkontakttiden sjunker med ökad hastighet. En sak som typiskt skiljer snabbare åkare från långsammare är förmågan att bibehålla impulsen i färdriktningen vid ökad hastighet. Vid 26 km/h är det tydligt att jag inte längre klarar av att upprätthålla impulsen utan istället måste kompensera med att öka frekvensen, det vill säga ta fler stavtag. Detta går till en viss gräns, men tyvärr sjunker ofta impulsen ytterligare med ökad frekvens eftersom träffen i stavtaget inte längre blir lika bra. På den sista nivån i Figur 2 syns att kraften i slutet av stavtaget avtar vilket påtagligt sänker andelen kraft som går i färdriktningen.

Noterbart är att när man kör med konstant lutning som i fallet ovan, så är den bromsande kraften relativt konstant. Effekten ökar i takt med att hastigheten ökar, men den bromsande kraften är oförändrad[1]. Ett annat scenario är när lutningen ökar. Figur 3 visar tre kraftkurvor där hastigheten är densamma men lutningen olika.

Figur 3. Kraftkurvor för höger och vänster stav vid tre olika lutningar (2, 4, 6%) på rullband. Kurvorna är medelvärdesbildade över 1 minut, streckade linjer representerar ±1 standardavvikelse.

Vi kan notera att markkontakten är relativt oförändrad men att impulsen ökar signifikant med ökad lutning. Också frekvensen ökar något, men inte alls i samma omfattning som för fallet med ökad hastighet. I jämförelse mot fallet med ökad hastighet kan vi också konstatera att åkaren i takt med ökad lutning måste generera ökad kraft för att övervinna gravitationen. Detta görs genom att anpassa impuls och frekvens.

Om vi vidare jämför fallet med ökad hastighet mot fallet med ökad lutning kan vi konstatera att det förstnämnda ställer större krav på åkarens tekniska skicklighet medan det senare ställer högre krav på fysisk kapacitet. Den som har bra bålstyrka brukar kunna staka ganska bra uppför under korta sträckor. Om man dessutom har god aerob kapacitet och uthållig muskulatur går det att bibehålla denna förmåga över längre sträckor. En större utmaning är att lyckas bibehålla impuls och kraft med ökad hastighet. Det är förmodligen den enskilda egenskap som främst skiljer en snabbare skidåkare från en långsammare vid sidan av fysiska egenskaper.

[1] Detta är inte helt sant utomhus eftersom luftmotståndet då ökar med ökad hastighet.

-Dan Kuylenstierna